Himlen av Yvette Klang

Snart skulle han dö. Det var inte långt kvar nu. Han kände hur sjukdomen åt upp honom inifrån. Förstörde honom, förgjorde honom. Han längtade tills smärtan som rev i hans inälvor ämnade försvinna, tills morfindunklet lättade för evigt och hjälplösheten och ensamheten inte kunde plåga honom mer. 

   Att han bara skulle upphöra att existera, försvinna i evigt mörker, trodde han inte. Det måste finnas något mer, någon mening med det här kämpandet och lidandet som jordelivet innebar. De tvära kasten mellan glädje och djupaste olycka i livets berg- och dalbana, där inga säkerhetsbälten i världen hjälpte. Det hade funnits tillfällen när han tänkt att det hade varit bättre att bara spåra ur och krascha, krossas för gott. Men han hade haft tur. De där perrongerna hade dykt upp, plattformarna där han kunde kliva av en stund och vila. 

   Han hade vilat hos Maria. Och hos Barbro. Och hos Narissa i Thailand, om än bara under lite mindre än två veckor om året. Att han lovat henne mer, en fortsättning, ett bättre liv, naggade hans samvete så här i efterhand. 

   Det fanns annat som malde det där samvetet och som började göra honom livrädd för efterlivet. Han var säker på att han varit en bra man, att han äntligen skulle få frid, men ju längre smärtan trängde in i hans huvud, desto fler motsägelsefulla minnen gjorde sig påminda. Minnen som han knappt kom ihåg, händelser han nästan glömt. Nu väcktes de till liv och låg där och gnagde. 

   När han gled ut och in i morfindimman började minnena skrika så hela huvudet vibrerade. Maria och han hade haft det fint, han strök över hennes kind, hon log. Han älskade henne. Men skriken sa något annat. Hade han höjt handen? Slagit henne? Och Barbro? Ansiktena blev svåra att urskilja, allt gled ihop. Narissas vackra mun och mjuka tunga, men i nästa sekund rädslan i hennes ögon. Blåmärkena på Barbros hals. 

   Han åkte djupare och djupare ner i det allra mörkaste, det innersta. Stunderna av klarhet blev allt kortare, men ändå evighetslånga. Han kände Guds förlåtelse försvinna allt längre bort och helvetets eldar svedde redan hans fotsulor. Han ville dö, men han vågade inte. Förvånat förstod han att de hemska avgrundsskriken han hörde inte bara kom från det inre utan även från honom själv, men det kanske var för att han redan var i helvetet. Han skrek tills det blev svart. 

   När natten övergick till gryning kom han för en stund närmare Gud igen. Gud höll honom i handen, bad med honom, gav honom frid. Gud hade stålbågade glasögon, råttgrått hår och vit prästkrage på den mörkblå skjortan. Sedan lämnade Gud honom och Maria kom förbi igen, Barbro kom, Narissa grät och grät och grät och friden fanns inte kvar. Maria, Barbro, Narissa lutade sig över honom och de öppnade sina munnar. Munnar som svarta hål som nästan slukade honom. De skrek så helvetets portar öppnade sig på glänt. Han sökte Guds förlåtelse och sin mammas tröst. Han var tre år och drack päronsaft för första gången, han var tretton och smygrökte cigarett, femton och sparkade en hund, mamma fanns inte mer. Både mamma och Gud hade övergivit honom. Han orkade inte skrika mer, han orkade inte mer. Porten öppnade sig, ljus strålade ut, var det eld eller förlåtelse, han kunde inte se, inte känna. Siluetter anades i döda vinkeln, pärlande skratt, han måste få veta:

   ”Snälla säg mig, kommer jag till himlen?”

   Skratten övergick till kvävda fnissningar, porten vidöppen, ljuset bländade, brände hornhinnan. Nu såg han dem tydligare, framför sig, svarta gestalter med kalla, vita ögon. De tog tag i hans armar, drog honom hårdhänt mot porten.

   ”Himlen?” sa den ena och de skrattade igen, ett skratt som skar genom hans ryggmärg. ”Du kom ju precis därifrån.”